Några varma rader från en mycket kär vän fick mig att fundera. Över det jag har. Det jag har haft. Det jag förlorat. Det jag kastat bort. Det jag funnit. Det jag lyckats behålla.

Jag har varit ung, gift och stabilt älskad. Men när min sjukdom tog över, så var det inte längre vi två. Det finns en sorg i det som ligger som ett eko i moll i mitt inre.

Nu är jag mindre ung, gift och stabilt älskad. Det är tufft ibland, inte minst när min sjukdom kliver in och tar plats. Men den innerstan kärnan delar vi. Och det är den som håller oss samman.

Den här lördagen har varit så mycket av det jag vill att livet ska vara. Det är fint att få avsluta den med mjuka känslor av vänskap, familj och kärlek. Tack.