Morgonen börjar med besvikelse. Kalle tar sig inte till skolan. Det gör heller inte Ville. Även han med diffus diagnos som ursäkt.

En stund i tårar i sängen. Sorgen över detta är stor och ångestskapande. Liten kryper ner under mitt täcke, lägger sin tunna arm omkring mig och jag kan andas igen.

Morgonmotion i det ljusa uterummet följt av hundra situps och jag längtar till träningsfri söndag igen.

Öppnar datorn och jobbmejl, sms och telefonsamtal rasslar in i kamp om min uppmärksamhet. Jag hinner knappt svara på allt innan jag ska iväg på samverkansmöte.

Jag tyckte bättre om söndagen