Det var inte ens tal om förhandling. Kroppen tvärvägrade att ta sig ur sängen. Totalstopp trots full blåsa. De här benen hade inga som helst planer på att ta mig till toaletten. Än mindre trampa runt på en cykel. Med stor möda lyckades jag tvinga händerna att ställa om alarmet och en timme senare vaknade jag ur diverse toalettdrömmar och tvingade kroppen till badrummet. Eftersom jag är van att duscha efter motionspass på morgnarna kändes duschen som något jag inte förtjänat. Huvudet dunkar i otakt och känslan inför dagen kunde varit skönare. Men. Jag lyssnade i alla fall på mig själv när jag låg kvar i sängen den där timmen…