Det går i moll igen. Egentligen är jag varken ledsen eller särskilt deprimerad, men tröttheten. Tröttheten. Den tär. Den kväver lust, den dödar leenden innan de når fram, den ställer krav på stillhet och vila. Och den får mitt inre att svänga i moll igen. För jag kan inte motstå den. Jag kan inte ta mig förbi, över eller runt den. Men den gör lite nytta också. Om jag inte vore så gränslöst trött, så hade både en och två dagar förra veckan fört mig mot hypomani. Med hypomani följer sjukskrivning för att komma ner i varv. Och dit vill jag inte. Så jag får väl fortsätta kämpa i moll.