Vårvintern och våren har de senaste åren varit den tuffaste tiden på året för mig. Höstarna med mörker och ångest över kala grenar är mer förlåtande när jag mår dåligt. Då när det är fullt tillåtet att bli deppig och mysa in sig i filtar och tända ljus. Men våren. Då när allt kommer till liv och tillvaron blir ljus och vacker. Den är svårare. Ställer andra krav. När mitt redan innan stora sömnbehov blir ännu större. När pollenallergin tar ut sin rätt. Och minnena av hypomana, galna vårar och somrar knackar på och vill att jag ska komma med på nya äventyr. Då faller jag. Och det är bara att följa med. Så mycket har jag lärt mig.

I kväll faller jag. Och jag blir rädd. Så rädd. Att nu kommer den. Den där depressionen som än en gång ska tvinga mig till sängs och vila. För det har den gjort de senaste åren. Trots medicinering och sjukskrivningar, samtalsterapi och ändlös kärlek, har jag varit deprimerad i mars, april, in i maj. Men i år är det annorlunda. Och det är det rejäla halmstrået jag griper efter i kväll. I år har jag en stark kropp som orkar bära mer av demonernas tyngd. I år har jag tagit mig arbetande igenom hela mars, trots att livet krävt mycket av mig som mamma och jobbet inneburit stora, snabba förändringar. I år reser jag mig snabbare från ångestattackerna. I år har jag lättare att gråta.

Så mitt förnuft lovar mig att jag kommer att vakna stark, utan smärta i morgon.

Men känslan. Är oro.

För nu.

Faller.

Jag.
.
.
.