En timme på en sten.
Om jag inte haft en stor kopp kaffe med mig, hade jag inte lyckats sitta så länge. Men tiden behövdes. För på en timme hann jag varva ner. Lyssna på vatten, fåglar och människor i bakgrunden. Jag hann studera ett svanpar när de visade sin samhörighet och skarv som visade sig härska över en sten. Jag satt tillräckligt länge för att släppa taget och gråta. En del tankar klarnade och någon jobbig tanke kunde jag lämna kvar där vid vattnet. Jag vill fortfarande helst grotta in mig i mörker och regnsmatter, men jag är tacksam över orken och viljan som trots allt fick iväg mig till allt det där blåa.