Ge mig regn, mörker och piskande storm. Det här vackra klarar jag inte av.  Jag vill inte ha sol i nacken och svårt att se skärmen. Jag vill inte bländas när jag tittar ut. Jag vill inte sitta på solvarmt trä, vända ansiktet mot det starka ljuset och smutta på kopp kallnande kaffe. 

Jag vill vara ifred. Utan krav. Och solen kräver. Tårarna bränner bakom ögonlocken, trillar när Agnes lämnar Selfridge´s. Det är svårt att andas när ångesten anser sig ha rätt att blockera vägen. Söndagar är mina träningsfria dagar. Men solhelvetet kallar på cykelturer i störande fågelkvitter. Jag orkar inte känna lycka!!! Låt mig slippa.

Men hur jag än vänder mig…

Enda stället där jag kan finna frid i dag är under täcket bakom stängd träpersienn. Men där vill jag inte heller vara. Så länge jag kan stå, undviker jag att lägga mig platt. För barnens skull. 

Så jag sköljer huvudet i vatten, klär på mig, fixar kaffe och varm choklad och tar med Olle till sundet. Längre än till Lill-Olas orkar jag inte köra, men även om där inte finns vilt hav, finns en horisont med löfte om evighet. Där kan jag kanske dricka mig kallnande kaffe i någon slags lugn. Om inte, har jag i alla fall visat mig själv att jag inte bara ger upp. Och det är värt mycket.

Men jag vill inte.

Och ångesten nästan kväver mig vid tanken.

Ge mig en grotta.

Ge mig regn, mörker och piskande storm.