Om jag var en smula glad när jag trampat min halvtimme, så gick den solen ner när Kalle gick och lade sig innan han knappt kommit ur sängen. Huvudvärk och ingen som helst motivation att ta sig iväg ändå. Fan. Jag som hoppats att det hade vänt. Nåväl. Vi är kallade till habiliteringen nästa vecka. Får se vad de kan göra den här gången… Skolläkaren har kontaktat dem och i kallelsen påpekar man att det är av största vikt att båda föräldrarna deltar, men att Kalle inte ska vara med. Gissa exakt hur trötta vi är på alla dessa möten som inte leder någon vart. Men jag är bra på att hoppas, så jag hoppas att just det här mötet är det som kommer att leda oss framåt. Att det är just det här mötet som leder till att Kalle mår bättre och tar sig ur sin grotta.