I dag fick jag tvinga mig ur sängen strax efter halv tolv. Min kropp och mitt psyke vill inte riktigt vara med. Men för barnens skull drog jag mig ur tryggheten. Det känns illa nog att de ska behöva ha en mamma som sover bort halva lördagen. Nu har jag ätit frukost och vill inget hellre än att gå och lägga mig igen. Solen som tittar fram då och då stör mig. Om den åtminstone vore framme hela tiden så att vi kunde köra till Skäralid och fotografera, Eller om den hade vett att gömma sig helt och lämna mig ifred från krav. Olle vill att vi hittar på något. Jag vill säga ja!, skutta ur fåtöljen och köra ut på äventyr. Men min kropp vägrar lyssna och mitt leende är jävligt skevt.