När jag var liten åkte vi några gånger om året en lång tågresa. Vi åkte till Boden för att mötas av min morfar som körde oss den sista biten till mormors trygga kök. På sommaren var vi borta i fyra veckor, så det gällde att packa rätt.
Det här låter inte särskilt traumatiskt och jag minns resorna som något långtråkigt men positivt. Men det har satt sina spår.
Svettiga mardrömsnätter vaknar jag efter att ha försökt tömma överfyllda tågkupéer från mina tillhörigheter. Oftast har jag i drömmen försovit mig och bara haft en eller två minuter på mig att packa ihop allt och komma av tåget. Jag vaknar alltid sönderstressad efter de här drömmarna och får aldrig veta om jag hinner av tåget innan det rullar vidare.
Och så det här med att packa. Jag hatar att packa! Ångesten år mycket påtaglig och ju mer jag snurrar runt i huset efter än det ena än det andra, desto värre blir det. Och när min egen väska är färdig, är det dags att gå igenom killarnas. Gaah! Ibland överlåter jag detta till Sten, men då gör sig ett visst kontrollbehov påmint och det är minst lika illa. Listor hjälper inte. Tanken på att det inte är hela världen om jag missar något hjälper inte heller.
Nu när jag skriver det här är jag så stressad inuti att jag tappat tråden ett flertal gånger och inte haft en aning om hur jag tänkt fortsätta meningen.

Det var dagens psykoanalys. Skönt att det är gjort, så kan jag prata med psykiatrisköterskan om viktigare saker i morgon.