Det fladdrar oro i magen, men när en son ler mot mig sliter sig en oro och flyger fri glädje.

Sitter och funderar på om jag ska ta tag i hur jag egentligen känner, tänker, mår. Vad jag vill, inte vill, måste, inte måste. Men jag orkar inte det.

Så jag låter det fladdra vidare och hoppas på läkande sömn.