Efter en fantastisk helg med familjen, kände jag mig laddad inför en ny vecka. Ångesten kröp visserligen i mig, men jag kunde sova utan Sobril i natt och satt på träningscykeln klockan sex i morse. Första motgången kom när Kalle stannade hemma med migrän. Helgen blev väl tuff för honom och han sov till ett i dag. Nästa uppförsbacke var en förkyld Ville som även han behövde vara hemma. Här frös jag fast i fåtöljen och kunde inte fatta ett enda beslut. Fick sitta och glo en bra stund innan jag insåg att jag behövde ta mig till jobbet och åtminstone skicka iväg ett dokument. Reste mig och körde Olle till skolan.

Smög mentalt längs väggarna för att inte synas i kommunhuset och smet in på kontoret. Väl på plats kändes det ganska bra men tanken på att sitta på möte och behöva förhålla mig till andra människor blev mig övermäktig och jag mejlade återbud till ett samverkansmöte. Jobbade effektivt i tre timmar och sedan försvann golvet under fötterna på mig.

Ut ur kontoret. Ut ur kommunhuset. Hem. Hem! Nej – vi hade ingen mat hemma, så jag fick ta mig in på ICA där underläppen darrade konstant och jag slet åt mig mat utan att kunna tänka.

Hem. Hem! Hem!! Packa upp, pussa på Ville.

Psykiatrisköterskans ord från i fredags tröstande i huvudet. ”Om du inte klarar av att jobba, stanna hemma och ring receptionen så att vi får ordna en snabb läkartid till dig.”

Andas mod.

Ringde, fick svar på första signalen. Fel svar. ”Jag förstår inte varför du inte kan jobba, vi har inga läkartider, gå till vårdcentralen.” Här rämnar det sista av masken och gråten hörs i min röst när jag försöker stå på mig. Receptionisten lovar att lämna meddelande till sköterskan så att hon kan ringa mig under eftermiddagen.

En halvtimmes snorig gråt följdes av en och en halv timme på soffan.

Så ringde hon. Godheten själv med en ängels tålamod i rösten. ”Jag vet att du inte skulle stanna hemma om du klarade av att jobba. Nu blir du hemma tills vi hittar en läkartid. Om vi inte gör det inom en vecka, så får du gå till vårdcentralen så länge. Du blir sjukskriven. Ta nu hand om dig och försök vila. Jag ringer igen på onsdag.”

Så här sitter jag nu och skriver till min vice ordförande, styrelsen, chefen på förskolan och regionombudsmannen. Inte alls kul info att lämna, men vad ska jag göra? Alternativet är inte att jobba vidare som om inget hänt. Alternativet är djupare depression och dit ska jag inte!