Jag tänkte att jag nog mår bättre än jag gjorde i går. Jag tänkte att jag kanske skulle försöka jobba trots allt. Jag ska nog inte tänka så mycket. Nu sitter jag här med en stor orosklump i magen. Stressad trots att jag har gott om tid. Helt obefogad rädsla jagar mig. Och varför? Jag ska till barnmorskemottagningen i Landskrona och få insatt en hormonspiral. Är jag orolig för gynstol och insättande? Nej. Jag är orolig för att köra bil, för trafiken, för att hitta parkeringsplats trots att det aldrig någonsin varit ett problem just där. Jag oroar mig för vad jag ska göra efter besöket. Ska jag köra till vattnet och sitta på en sten? Orkar jag det? Eller ska jag köra raka spåret hem? Och så oroar jag mig för vad jag ska göra hemma. Hur ska jag klara av allt det vackra? Den strålande solen, värmen, körsbärsblommorna och doften av försommar. Ska jag sätta mig på trappan med en kopp kaffe och ett korsord? Kommer jag att orka det eller måste jag sova?

Lägger ner tankarna på att jobba. Det verkar som om jag har nog med mig själv…