Okej. Sovmorgon. Efterlängtad eftersom jag gått upp tidigt trots sjukdagarna. Vaknade med huvudvärk i oskön säng. Besviken på tillvaron. Så kom liten Ville och ville leka med kompis i Svalöv. Sammanbrott. Tårar. Förtvivlan. Bara tanken. Köra till Svalöv. Oförberedd. Nej. Det går inte. Så här sitter vi nu och väntar på att kompisen ska komma och hämta Ville. Mammasamvetet är på botten och känslan som följer med att besvära andra pga min ångest är mycket svår att hantera. Men lättare än att köra själv. Så jag får väl gilla läget och försöka acceptera att det kan bli så här när man är sönderstressad. Vem skulle ifrågasätta mig om jag var magsjuk eller hade brutit benet?