Jag trodde att det här inlägget skulle handla om hur man inte tror att en film kan bli bättre när slutscenen mot alla odds utspelas till The Jesus and Mary Chain. Vackraste, sexigaste, mest förtrollande, min filmcrush sedan många år i delad huvudroll med utmärkte Bill Murrey i Tokyo. Nej, det blir inte bättre.

Men livet trasslade till sig och avbröt mitt filmtittande. Eskalerande syskonbråk och plötsligt var jag där igen.

I skriket, i vrålet. I svettig ångest med kudden framför munnen för att mildra skadan på barnen. Jag skriker mig hes och kan till slut inte andas ordentligt. Så jag skriker ännu mer. Andas ännu sämre. Mitt i okontrollerbar ångest vaknar skammen. Skammen över att inte kunna vara mamma. Skammen över att mitt dåliga mående hamnar rakt in i deras värld där den inte borde få vara. Så jag skriker ännu mer. Andas ännu sämre. När gråten och tårarna kommer och lättar på trycket, messar jag Sten i panik. Kom hem och ta hand om barnen! Som väl är var han redan på väg hem och barnen fick snart en fungerande vuxen i huset. Genom tårar och snor, hulkande och tjippande efter andan fattade jag beslutet att stanna hemma. Tanken på att bli inlåst skrämmer mig och om jag kan landa snabbt i Stens famn så kanske jag klarar mig utan vård.

Nu har jag doppat ansiktet i en gigantisk kopp med varm choklad, sett färdigt filmen och börjat andas normalt. Life as a bipolar moves on.