Nu har jag tagit mig ur sovrumsgrottan, satt på tevatten, glömt bort det och nu sitter jag här. Utan te. Smutsig men påklädd. Ledsen men upprätt. Det finns hopp. Det är hela två timmar tills första barnet ska hämtas vid bussen. De timmarna ska jag tillbringa med att göra så lite som möjligt. Hade tänkt träna, men det får vänta. Tills barnen kommit hem eller tills i morgon. En dusch hade varit fräscht, men inte nu. Nu ska jag bara kravlöst sväva fritt. Datorpyssel, korsord, radio och kanske det där teet.

Uppdatering en halvtimme senare:
Teet snart uppdrucket och SCHMACK!!! sitter ångesthelvetet som en snara runt halsen. Vad hände? Jo, jag försöker bestämma mig för om jag ska titta på Mr Selfridge nu eller senare. Allvarliga beslut skapar naturligtvis ångest. Vad hade jag väntat mig? BLÄ!