Sover länge, vill inte veta av solen. Sitter och stirrar håglöst framför mig. Väntar till sista sekunden innan jag reser mig för ett toabesök. Om du frågar hur jag mår så svarar jag att det är ganska bra i dag. För känslan i mig är hyfsat positiv. Handlingsförlamningen är kroppslig. Som vore jag innestängd i mig själv. Får inte fram ett ljud om jag försöker prata, men om jag luras till det (telefonen ringer, ett barn vill prata med mig) kommer orden automatiskt. Mina rörelser blir tunga och långsamma. När allt jag vill är att vara i rörelse och kroppen svarar med allt motstånd den kan uppbringa. Jag kan inte säga att jag kapitulerar för det innefattar någon sorts val. Men jag försöker gilla läget. Dagen är lång och jag hinner säker sitta här och göra ingenting en bra stund utan att världen går under.