Killarna spelar dart i eftermiddagssolen. Alla tre tillsammans. Olle är äntligen på benen efter feberpärsen. De två gäster som kom har åkt hem igen. Proppmätta och leende så de var nog nöjda. Det är så tacksamt att bjuda på paj med stora mängder vaniljsås och glass, enkelt att baka, gott och mättande. Själv är jag nöjd med att det inte kom så många. Min dagliga sociala dos överskreds med råge redan på matchen i förmiddags. Laget förlorade, men Ville var glad ändå. Jag var i vanlig ordning brutalt ärlig när de andra föräldrarna frågade hur läget var och som oftast fick jag förståelse och varma ord tillbaka. I just de sammanhang när man mot sitt eget val umgås med andra föräldrar, är det lättare att klistra på ett leende på masken och svara att allt är bra. Men jag väljer att vara rak och uppriktig. Det kostar på, men jag får mycket fint tillbaka, och enda sättet att minska stigmat med psykisk sjukdom är väl just att prata om den…

Nu kan kvällen komma och sedan kan vi starta en ny vecka. Sommarlovet hägrar för barnen. Jag har en veckas sjukskrivning kvar och ska göra mitt bästa för att få så mycket lugn och ro som möjligt. I morgon ska Kalle och jag på möte med LSS-handläggare, men det är det enda inplanerade.