Sjuka barn.
Det tär.
Inte en ensam timme sedan förra måndagen.
I dag är det Kalle (som var hemma även i går) med huvudvärk och magont och Ville med förkylning.

Väntar på att försäkringsbolag ska ringa för att få uppgifter om försäkring i annat bolag. Hur det känns att leta efter papper och försöka fatta beslut går jag inte in på nu.
Men det kostar på.

Under dagen kommer även min psykiater att ringa. Ett efterlängtat samtal som jag samtidigt fasar för. Att försöka beskriva hur jag mår är svårt nog när man sitter i samma rum, över telefon är det svårare. Jag har ju en förmåga att klistra på mig en mask och den masken sitter hårdare när jag pratar i telefonen. Det är så lätt att bara säga ”Det är ganska bra!” eller ”Jo, det är mycket bättre nu.”. Mycket svårare att sätta ord på oro, ångest, panikkänslor, vrål in i kuddar och annat jobbigt. När jag försöker tänka mig telefonsamtalet och fundera ut vad jag ska säga blir det bara ett vitt tomrum. Ser mig själv stirra ut i rummet och lägga på luren utan att något alls blivit sagt. Det blir inte lättare av att jag inte har en aning om när hon ringer, allt jag vet är att hon ringer i dag. Håhåjaja.