Jag har upptäckt ett mönster.
På morgonen när jag vaknar (ofta två gånger eftersom jag lägger mig en sväng efter frukost) mår jag ganska bra. Livet ser ljust ut och det ljuset tar mig ut ur sovrummet.
Så kommer eftermiddagen och med den kommer den krypande, helvetesångesten. Sakta men obönhörligt tar den över mig och med den ljusa försommarkvällen kommer mörkret. Mörkret, oviljan, osäkerheten, oron, förmågan att skapa problem av allt och inget, sorgen, sorgen, sorgen.

I morgon bitti ska jag lämna blodprov på fastande mage, utan att ha tagit min morgonmedicin. Hur jag förstorar detta tänker jag inte belasta dig med, men kul är det inte.