I helgen har vårt lag hand om fotbollskiosken. Sten har högsäsong i företaget och är fullbokad hela helgen. Och det finns inte en chans att jag klarar 3,5 timme i den sociala rollen. Så med tungt hjärta meddelade jag ansvarig att vi inte kan ta vår kiosktid och förklarade varför. Eftersom Ville är uttagen till match precis under det pass vi skulle stått i kiosken, har jag nu jätteångest. Det är i det här läget jag hade föredragit två brutna armar framför en psykisk sjukdom. Då hade ingen kunnat ifrågasätta att jag klarar av att titta på Ville som spelar match, men inte stå i kiosken. Men ångesten och andra föräldrars fördomar, okunskap och eventuella skitsnack ska inte hindra mig. Så här ser mitt liv ut i dag – jag kan inte stå 3,5 timme och le, ha ögonkontakt, hålla ordning på vem som vill ha vad och vad allt kostar, le, ha ögonkontakt. Nej. Men jag kan stå vid sidan av planen i regnet, ensam under ett paraply och stötta min elvaåring som spelar match.