En kvart innan Ville skulle hämtas, släppte det värsta eländet taget om mig och jag kunde äta en liten kopp yoghurt och samla mig en smula. När jag skulle köra hade grannarna kommit på besök. De knallar fortfarande nöjda omkring och mumsar i sig godbitarna i trädgården. Ville försökte klappa mamman, men hon grymtade bara irriterat till svar. Ungefär som jag känner mig… När vi kom in ställde jag Ville på en köksstol och gav honom en lång, mjuk kram. Något ska man väl ha ungarna till?