När jag äntligen hittar ro i att vara tillfälligt oförmögen att jobba. När jag äntligen vågar slappna av en smula. Då brakar det lös. Helvetet. Det helvete där ångesten regerar. Det enda jag klarar av är att vråla och gråta en krampande desperat gråt. Hela kroppen är låst och enda sättet att komma ur krampen är att vråla. Men jag orkar inte höra mina egna helvetesvrål. Klarar inte av att höra min egen ångest. Så jag gråter i kramp. Och när vrålen kommer håller jag för öronen i panik. Jag drar mig själv i håret, river på armar och ben. Snälla släpp taget om mig. Låt mig vara. Jag har ett liv att leva. Jag har barn att hämta vid bussen. Barn att köra till fotboll. Barn att vara en förebild för. Snälla. Låt mig vara. Jag vill bara vara frisk.