I går träffade jag en älskad vän. På ICA. Det är det enda stället där jag träffar folk nu för tiden. Vissa undviker jag, andra kramar jag hårt och länge.

Just den här vännen följer min kamp mot sjukdomen som bor i mig och hon ställde frågan ”Vet du vem du egentligen är?” apropå att jag knaprar fyra olika mediciner för att hålla mig flytande och ändå faller igenom titt som tätt.

Det är ingen lätt fråga att svara på. Jag gjorde ett tappert försök, där i pastagången, men frågan följer mig. I dag har jag haft en fantastisk dag. Jag har känt mig friskare än på länge, och då finns utrymme för mer vakna tankar.

Så vem är jag?

Det mest bekväma svaret, och det jag väljer att ställa mig bakom, är att det medicinerade jaget är det bästa. Kanske inte det mest sanna, men det bästa. Om jag ska klara av att vara mamma och fru. Om jag ska klara av att behålla ett jobb någon längre tid. Om jag ska leva ett värdigt liv. Måste jag medicinera.

Utan medicinerna skulle sjukdomen regera, i alla fall i långa perioder. Och är det verkligen jag?
Ja.
Var det jag som i manins virvlar förstörde allt i min väg?
Ja.
Var det jag som låg i fosterställning och vrålade ut min ångest?
Ja.
Men är det ett jag som är äkta?
Kan det vara äkta när en psykisk sjukdom tar över?
Är människor i psykos sitt sanna jag?

Jag vet inte.

Men jag vet att jag trots mina sjukskrivningar fungerar någorlunda bra i dag. Jag vet att mina barn har en mamma de kan lita på. Jag vet att min man har en fru som gör sitt bästa.
Jag vet också att utan medicinerna skulle jag ha fantastiska perioder av kreativitet, energi och livslust. Men de perioderna skulle också innebära att jag levde farligt. Att jag körde bil som om det inte funnes en morgondag, att jag spenderade pengar som om jag vore miljardär, att jag brände broar av vänskap och inte kunde sköta ett jobb. Jag skulle också ha perioder av svarta avgrunder utan förmåga att ens sköta min hygien, perioder av sömnlöshet och perioder av oavbruten sömn.

Så jag väljer att ta mina mediciner. Men jag erkänner motvilligt att jag saknar perioderna av galenskap.

Kanske är det trots allt i dem jag finner mitt sanna jag.