Pojken som ”har en helt normal reaktion på övervikt och sen pubertet” vägrar lämna sitt rum. Han hade gjort sig i ordning för att gå på kalas, men kom aldrig iväg. I stället blev det skrik, fula ord och tårar.

Hos mig triggade detta en panikattack. Med dubbla, vikta badlakan framför munnen har jag vrålat min ångest i bitar. Jag har hyperventilerat och snorgråtit.

Nu kom han till mig med förlåt och önskan att laga mat. Onyttig mat. Hur ska jag orka? Jag är knappast i skick att ta en strid nu. Så jag låter tårarna rinna och försöker förlåta mig själv.