Inte ett ord har nått oss. Inte en lapp, inte ett mejl, inte en kommentar från varken skolan eller Kalle. Så i dag när jag fick åka och hämta honom för att de slutade 4,5 timme tidigare än på schemat, nämnde Kalle lärarmiddagen. Den ska tydligen gå av stapeln i kväll och någon hade frågat om han skulle gå. Som han har förstått det så är även föräldrar välkomna, men vem vet. Inte vi. För vi har noll info.

Nu är jag så in i märgen trött på hur skolan behandlat Kalle den här terminen så jag är inte det minsta intresserad av att sitta och le mot Kalles lärare. Men jag behöver inte oroa mig. Kalle har inga som helt intentioner att närvara. När jag pressade honom på ett varför fick jag till svar ”Det är bara tre personer i klassen som känner mig.” Mitt hjärta blöder. Mitt inre brinner.

Ni kan ha er jävla lärarmiddag för er själva. Vi har bättre saker för oss.

Nu står finkillen och steker pannkakor till lunch och till fika till småbrorsorna. Kärlek.