Midsommar har aldrig riktigt varit min grej. Jag är väl inte en tillräckligt glad själ, antar jag. Ett av mina tidigaste midsommarminnen var egentligen en sommaravslutning på daghemmet Nyckelpigan. Kliande krans i håret, midsommarstång, jordgubbar och små grodorna. Jag ville helst gömma mig i en buske. Så det gjorde jag, till mammas stora förtret. Ja, min mamma var med dagen till ära och det blev hon som fick leta reda på mig där i den doftande spireabusken och muta med glass för att få med mig tillbaka till den jobbiga gemenskapen.

Senare år firade vi midsommar på Öland med min farmor och farfar. Det var tydligt att allt som gjordes var för att glädja familjens enda barn/barnbarn. Allt utom det eviga snapsandet. En liten stång byggdes, blommor plockades, stången kläddes och kransar tillverkades. Picknick på gräset och krampaktiga små grodor. Min älskade farmor var den som höll i arrangemanget. Hon styrde oss med järnhand och vägrade allt annat än stora leenden och glädjeskutt. Midsommardagen bjöd på större stång vid kyrkan samt kaffelotteri och Mariekex.

Ett av mina allra bästa midsommarminnen kommer från 1998. Jag hade bott här i Paradiset sedan hösten och Sten och jag skulle fira vår första midsommar tillsammans hos grannarna. En riktigt gemytlig fest med god mat och mycket dryck. Den ena värdinnan fick för sig att ta in hö någonstans mellan rätterna. De enda gäster som inte var fantastiska gay-kvinnor var jag, Sten och Susan. Det var den här midsommarnatten jag fann min vän i livet och det lägger ett magiskt skimmer över den.

Efter det har vi firat midsommar hos en av Stens bröder. Det är hela paketet med stång, sill, snaps, jordgubbar, fotboll och släkt. Alltid trevligt. Genuint. Ofta kallt eftersom vi är vikingar och sitter utomhus. Ibland mår jag bra, men den här tiden på året verkar inte vara min bästa. Ibland mår jag dåligt och stirrar tomt framför mig. Men jag brukar försöka åka med. Vi får se hur det blir i morgon.