Det som väntar nu är en prövning. Jag önskar att jag klarade av sådana här situationer på ett bättre sätt, men i dag får jag vara glad att jag alls kommer iväg. Helst vill jag bara låtsas att jag inte är bjuden och ”glömma” att gå dit. Men för Villes skull samlar jag ihop mig. Varken Sten eller jag kommer att kunna delta i fotbollsmatchen mellan föräldrar och laget. Jag är livrädd för bollen och Sten har ont i ett knä. En skadad Sten är det sista vi vill ha. Men vi kör dit. Vi ler falska och en del äkta leenden. För det gör man när man är tillräckligt frisk förälder. Mot klubbstugan. Tjo!