Jag har visst glömt att väcka Kalle i dag, men nu hör jag hans steg i trappan. Minns hur jag själv sov som tonåring, så jag ska inte klaga på honom. Själv sitter jag fortfarande i morgonrocken med ljusen tända och väntar på energi. Men det kommer ingen energi, det kommer bara mer och mer ångest. Ångest över…livet? Jag vet inte. Ångesten kommer så fort jag lyckas slappna av och den kommer så fort jag blir det minsta lilla stressad. Svårt att ligga på lagomnivå hela tiden. Just nu är jag paralyserad av oro inför att det ska komma en datortekniker från Dell och byta batteri i Kalles skoldator i eftermiddag. Just nu är jag paralyserad av oro inför morgondagen när jag ska lämna bilen i Lund klockan halv åtta på morgonen och sedan träffa psykiatrisköterska och psykiater i Landskrona. Tankarna spurtar. Ska jag köra hem emellan? Ska jag köra direkt till Landskrona? Kanske ta en liten joggingrunda och ett dopp i havet. Hinner jag det? Ska jag i så fall ha kaffe med mig? Kommer jag att kunna se vettig ut på mottagningen efter ett bad i havet? Och så kommer de tankar jag jobbar så hårt för att hålla undan. Hur mår jag egentligen? Klarar jag att ha semester eller bör jag vara fortsatt sjukskriven? Kommer de att lyssna på mig? Kommer jag att kunna svara ärligt och samlat? Eller kommer jag att le och vara glättigt energisk och lura dem? Klump i halsen.