I dag är det kallt igen. Kallt i rummen, kallt i sinnet. Dricker hett te och tinar sakta till liv. Den här dagen måste jag låta mig själv vila. Vila, fundera, vara stilla, tänka, känna.

I går fick jag ett besked som sänkte min axlar i en enda lång utandning.

Eftersom jag mått bättre efter skolavslutningen när stressen över Kalles mående lade sig en liten smula har jag paradoxalt nog kämpat mer med att hålla huvudet högt och trampa på i livet. Ångestattackerna är lika starka som de varit hela tiden sedan i april, men inte lika frekventa. Jag har också blivit bättre på att ta extra medicin vid behov.

Så när jag skulle träffa läkaren i går var det med rak rygg och sammanbiten min. Nu skulle jag friskförklaras för den här gången och på onsdag skulle min semester börja. Efter semestern skulle jag vara igång igen. En liten tanke i bakhuvudet – om jag inte skulle ha semester utan skulle jobba på onsdag, hur hade det känts? Full panik. Stäng den tanken. Så.

Läkaren var av en annan åsikt. Hon såg inte en frisk Lina komma in i rummet. Hon såg en Lina som behöver mer tid för återhämtning och hjälp att minska ångesten.

När hon sade att hon sjukskriver mig sommaren ut, gjorde det nästan ont när min spända kropp slappnade av i en enda lång utandning.

I dag ska jag landa i den vetskapen. Efter lättnaden kommer sorgen smygande.