”Ta det nu lugnt när du kör första passet på cykeln.”
”Men jag kommer ju att simma ett par gånger innan, så det är lugnt.”
”Ja, men i alla fall. Ta det lugnt.”

Hans ord ekade i mitt huvud när jag satte mig på motionscykeln i morse. Första gången på ungefär två veckor. Jag vet inte exakt, eftersom liksom så mycket annat fattas mig även min träningsdagbok.
”Ja, men i alla fall. Ta det lugnt.”

Han känner mig. Vet att jag har ett inneboende allt eller inget-läge. Vet att efter noll cykling kan jag mycket väl gå till att försöka slå personbästa. Han är rädd om mig. Vill att jag ska trappa upp långsamt för att orka fortsätta i stället för att köra in i det berömda kaklet för att aldrig ta mig upp igen.

Och i dag, minsann. I dag lyssnade min kropp på hans ord.

Jag har cyklat i en fart som fick  mig svettig och lite andfådd, men inte mer än så. Jag har nöjt mig med tvåkiloshantlarna, kortare tid på balansbrädan och sit-ups på bollen. Ingen magrulle. Så nu sitter jag nyduschad och mjuk i musklerna. Helt ångestfri.

Läser ett mejl från en kollega/vän som bryr sig, saknar mig och undrar hur jag har det. Hen berättar om sina semesteraktiviteter och det känns fint.

Jag siktar på en bra dag.