Ångesten inför den galna morgondagen gör att jag inte får ner ordentligt med luft i lungorna. Jag gör allt jag kan för att inte hyperventilera, men jag har inte lyckats med ett enda djupt andetag på flera timmar. Det kliar i hela kroppen och alla tankar mörknar. Det här skriver jag inte för att beklaga mig. Jag skriver för att det är min verklighet.

En verklighet där en ångestdämpande Sobril och en extra Seroquel blandas i kvällens medicincocktail.
En verklighet där kärleken och omtanken inte räcker för att lugna mig.

Fan.

Jag vill inte ha den här jävla sjukdomen!