Ny vecka på simskolan. Regnet knattrar mot taket och det är inte i närheten av varmt ute. Ville ska simma 1,5 eller 2 km i dag. Av någon märklig anledning får han göra det som krävs för guldmagistern fastän han ska ta silvermagistern (man kan inte hoppa över märken, så även om han gör allt för guld så får han bara silver). Pedagogiken har aldrig fått något utrymme under de tio år vi haft barn i simskolan. Jag har ett otal exempel på detta, men det senaste som hände var i fredags. Det var två barn kvar i bassängen när bussbarnen gick till duschen. Två barn i vattnet och två ”lärare” på kanten. Ville kämpade själv med sin dykteknik (fortfarande ingen som visat hur han ska göra) medan båda ”lärarna” hjälpte det andra barnet med dykteknik. Båda. Samtidigt. Ingen hjälpte Ville. Inom mig kokade det, men jag ville inte säga till IGEN om att Ville uppenbarligen behöver hjälp med just detta. För Villes skull sväljer jag ilskan och hoppas den här dagen blir bättre. Men helt ärligt – om de tvingar honom att simma en halv kilometer längre än nödvändigt i det kalla vattnet och jag ser att han kämpar sig blå, plockar jag upp ungen ur vattnet.