Om jag bara kunde låta bli att bli så besviken. Varje gång. Biter mig i underläppen och kämpar tillbaka tårarna. Nästan varje kväll säger Kalle att han dagen efter ska följa med till badet. I dag är den tionde dagen och liksom alla andra morgnar jag väckt honom har han ångrat sig och stannar kvar i sängen. Sängen som han inte tar sig ur förrän strax innan vi kommer hem vid halv ett. Sedan sitter han i sitt rum större delen av dagen. Ska det kallas sommarlov? Ska det kallas liv? Jag orkar inte. Jag kan inte hjälpa honom när han inte vill ha hjälp.

Och där kom tårarna i fritt fall.