Vemodet rullar så sakta in…

Mina småkillar är så stora. Kalle börjar gymnasiet. Gymnasiet. Olle ska ta sig igenom åttan och Ville börjar femman.
Själv sitter jag still. Nästan alla mina kollegor har börjat jobba efter ferie och semester. I kommunhuset där Lärarförbundet har sin expedition myllrar vardagslivet igen. Och jag sitter still. Det kliar i mig efter att börja jobba. Samtidigt väcker tanken rejäl ångest. Jag är inte redo att jobba. Inte än. Efter de här härliga dagarna i Malmö kommer jag att behöva vila länge. Jag försöker att inte ta ut något i förskott. Jag har två veckors sjukskrivning kvar, och kanske räcker det. Kanske räcker det inte. Därför gnager en växande oro. Jag har ingen läkartid inbokad förrän fyra arbetsdagar efter sjukskrivningen går ut. Om jag inte ska kasta mig huvudstupa in i min heltid fyra timmar om dagen, så måste jag snart kontakta psykiatrin. Och det vet jag inte om jag orkar. Moment 22.

Men tillbaka till kvällens vemod. I morgon följer jag Kalle till uppropet. Längre än så ska jag nog inte låta tankarna fara just nu. Så det blir en Sobril till kvällsfika och Storytel på sängbordet.

God natt och tack för den här sommaren.