Ångesten ligger som en klump i halsen, ständigt närvarande, hotande att skölja över mig. I dag finns det grund för den och det ger den extra kraft och större makt än jag kan möta. Kalle har migrän och missar bl a veckans enda svenkspass på tre timmar. Eftersom han aldrig kunnat göra skolarbete hemma får detta mig att må dåligt. Jag vet mycket väl att det inte är en så stor sak som min ångest gör det till, men det hjälper fortfarande inte att veta. Känslorna tar över logiken.

Dessutom är det just nu väldigt frustrerande att inte kunna vara på jobbet. Det finns hur mycket som helst att ta tag i och mina kollegor gör sitt bästa, men faktum kvarstår – det finns ingen vikarie för mig och nu börjar det tära. En lösning skulle kunna vara att stoppa huvudet i sanden och inte bry mig om vad som händer utanför Rävetofta, men hur ska jag då kunna bli stark nog att komma tillbaka?

Så här sitter jag denna onsdag när björklöven rasslar över trädäcket. Här sitter jag i min pöl av ångest och självförakt och motar kräks och tårar.

Nu hoppas jag att just den ångesten ska få mig att genomföra ett motionspass. En halvtimmes ångestfri tid känns just nu som himmelrike. Kalle rör på sig där uppe. Kanske kan vi söka tröst i varandra.