Äntligen har jag hittat en mikrofibertrasa som får jobbet gjort. Köksluckorna är finare än på länge. Inte en kemikalisk droppe har använts och det var lättare att torka än det någonsin varit. Lila är den också. Glad för det lilla.

Mindre glad när jag skulle hämta Ville. Kör till bussen, väntar en stund. Bussen kommer, ingen Ville. Oron slår till som en knytnäve på struphuvudet. Jag antar att han bara följt med en kompis och tänker ta senare bussen hem. Men det kan inte hjälpas. Min kropp reagerar med panik trots att hjärnan försöker lugna. Ringer hans mobil ett antal gånger. Ingen Ville. Fan. Ska jag hälla is i magen och vänta till sena bussen? Ska jag ringa runt till alla kompisar? Ska jag köra till Svalöv och leta reda på honom? Svetten sprutar och jag vill bara krypa långt in i en sanddyna och låta havet vagga mig. Så ringer han från en kompis mobil och säger att han är hos en andra kompis. Ja. Han får veta att jag är orolig, ledsen och lite arg. Ja. Han får säga förlåt inför kompisarna.

Det som bara var ett par minuters ovisshet och absolut inget att flippa ut över fick mig i tårar och illamående. Tårar och illamående som inte vill ta slut, en hel timme senare. Fan.