De här onödiga jävla skitbråken. Jag orkar verkligen inte. Tårarna sprutar och Ville försöker trösta. Kalle har gett upp och tittar på film i sitt rum. Men jag är för ledsen. Paniken inför att börja jobba och må så här tar strypgrepp på mig och det blir så tröttsamt svårt att andas. Jag vill bara skrika på hjälp, men hjälp finns inte just nu. Så jag försöker. Ta. Ett. Andetag. I. Taget.