Jag vet inte om jag borde skriva om hur jag känner inför morgondagen, men du som trogen läsare av bloggen (eller för den delen du som träffar mig lite då och då irl) vet ju att jag lämnar väldigt lite till fantasin. So here goes:

Fladdret i magen är inte av det skönt förälskade slaget. Illamåendet och de täta toalettbesöken är inte på grund av magsjuka. Halsbrännan är inte på grund av för mycket kaffe eller whisky.

Mitt humör är lättantändligt på många sätt. Det enda som inte triggas snabbt är glädje och välmående.

Och varför mår jag nu så här? Jo, läkarbesöket i morgon är så viktigt. Jag har varit sjuk länge nu, och tanken när jag träffade läkaren i början av sommaren var att den långa sjukskrivningen skulle räcka. Att sommaren skulle läka mig. Att jag skulle vara hemma över den stressande skolstarten och sedan börja jobba så smått. Jag har varit i den här sitsen ett flertal gånger. Och alla gånger hittills har jag känt mig redo och sugen. Jag har fått hjälp att trappa upp arbetstiden och allt har rullat på. I dag är jag inte redo. Hur gärna jag än vill tillbaka i min ordföranderoll, hur mycket jag än längtar efter fackliga kollegor och kollegor och barn i förskolan, hur mycket jag än vill påverka och hjälpa, så känner jag tydligt att jag inte är redo. Jag är inte tillräckligt stark. Jag har fortfarande väldigt låg stresströskel och jag är inte i närheten av att klara av ett möte på andra sidan bordet från arbetsgivare eller säga vad jag tycker och tänker i olika frågor. Och det i sig gör mig ännu mer nedstämd.

Nu är jag rädd för att jag inte ska kunna förmedla detta till läkare och terapeut. Jag är rädd för det jag egentligen vill mest av allt – att börja jobba på måndag.

Fan.