Jaha. Så var den här till slut. Dagen jag fasat för i några veckor nu. Kanske var det kring skolstarten det blev tydligt att jag inte är så kry som jag önskar. Sobrilen gav mig en natt med djup sömn och lägre ångestnivå när jag vaknade. Välbehövligt. Motionspass avklarat, mest för att tvinga mig in i duschen. Duschad, med nyrakade ben. Vägrar jeans, så det blir kjol och trekvartstights trots den svala höstdoftande luften. Fladdret i magen har ersatts av en rejäl knut. Jag är lugn och samlad och gör allt jag kan för att masken inte ska sitta så jävla hårt när jag kommer in. En av anledningarna varför det här är så svårt, är att jag inte känner läkaren. Jag har bara träffat henne två gånger tidigare. Första gången var jag i bra skick och vi pratade bara allmänt om medicinering och annat. Andra gången var i somras när hon i princip bara förlängde min sjukskrivning. Förhoppningsvis är psykiatrisköterskan med i dag. Henne har jag samtal med var tredje månad och hon har i alla fall en smula koll på mig och kanske kan hon se genom masken. En som alltid hade full koll på mitt mående, var den fantastiska läkare jag hade de första fyra åren i psykiatrin. Efter att ha granskat mig genomgående vid handslaget i dörren, småpratade hon en liten stund med mig och på så sätt kände hon av mig exakt. I dag saknar jag henne mer än jag gjort innan. Även om jag unnar henne en fantastisk tillvaro som pensionär, så vill jag bli granskad av hennes vassa blick.

Tack för att du tänker på mig i dag, det betyder mer än jag visar.