Tittade på målarböcker i går. Min fina vän Ulrika har en och det verkar så skönt att låta tankarna fara medan händerna jobbar utan krav på prestation. Så i går var jag på Akademibokhandeln och bläddrade i några olika. Jag vände och vred på askarna med pennor. Ville ha. Kom hem utan. För den där jävla rösten som kräver att jag ska måla tavlor kunde inte hålla tyst. Det är som om det finns ett krav på att om man KAN måla en tavla som kan hängas på en vägg utan skam, så MÅSTE man måla den jävla tavlan. Och om man kan MÅLA EN TAAAAVLA så ska man inte ägna tid åt att fylla i fält i en målarbok. SNÄLLA, SÄG ÅT MIG ATT SLUTA SKRIKA SÅ HÄR DUMMA SAKER!!! Så jag gömmer mig bakom det tråkiga faktum att jag inte kan hålla i en penna utan att handen värker mig gråtfärdig. Och fortsätter tillvaron utan målarbok.

Lite cred ska jag också få – H kom redan vid elva och jag hade hunnit följa med på turan. Men jag håller mig på plats i fåtöljen. Det är svårt att vila ibland, men utan vila blir det totalkrasch.

Nu skulle man haft en…en…en…målarbok. Tjo!