Min ångestjävel har en helvetisk lillasyster. Hon heter Oro och är gräsligt svår att skaka av sig. Nu har hon klampat in genom huden och där skrapar hon med sina klor. Jag vill så gärna skrapa tillbaka, men biter i stället hårt ihop käkarna. Hur viktigt det än är att vara sig själv inför barnen, så om de kan slippa se en del av allt jobbigt så måste det vara bättre.

I torsdags byggde jag upp mig själv inför ett besök på förskolan. På fredagen var barnen hemma och jag stannade hos dem. Tänkte att jag kunde köra iväg på måndagen i stället. Så kom söndagen med panikångest i den varma simhallen följt av sammanbrott hemma på eftermiddagen. Inte läge att möta kollegor, barn och föräldrar i det skicket och när måndagen kom var jag dessutom förkyld. Nu har jag varit hemma hela veckan (med undantag för Netonnet-trippen i går där jag drog med hela familjen som skydd mot den otäcka omvärlden) och helt ärligt – jag oroar mig för att bli frisk från förkylningen för då har jag inte längre den att gömma mig bakom. Egentligen ser jag fram emot besöket på jobbet. Jag vill dit. Jag vill vara frisk. Jag vill verka normal. Men fröken Oro har flyttat in och jag kan inte skaka henne av mig. Illamående av den sjösjuka känslan när Oron river under huden har tagit över mig. Jag kan räkna upp en hel hoper med aktiviteter som skulle få mig att må bättre, men mörkret är svårgenomträngligt och kraften snudd på obefintlig.