Den här veckan har Kalle varit i skolan i två timmar.

Det är med tungt hjärta och brännande tårar jag sjukanmäler honom i dag igen.

Psykiatrisköterskan sade i går att det är självklart att jag påverkas så hårt av det här. Hennes ord tröstar.

Men varför verkar ingen kunna hjälpa oss?