Ja, det kan vara riktigt, riktigt jobbigt med Kalles autism. Mest för honom, men även för oss andra. På så många plan…

Men han är samtidigt den varmaste, mest godhjärtade kille jag känner. Ingen kramas som han. Ingen bryr sig om mig när jag har dåliga dagar som Kalle. Nu när han fått en ödla att ansvara för, ställer han alarmet vid samma tid varje dag för att den ska få mat och bli ompysslad. Även om det vissa dagar är tråkigt, även om syrsorna är ganska äckliga, så tar han hand om Tarantino så gott han kan. Och det är gott.

Älskade unge. Jag önskar så att du fick må bättre.