Skammen över hur jag bar mig åt. Den äter mig inifrån.

Ångesten i stunden så stark att jag slog mig själv på armarna, slet i håret. Andnöd, skrik, onödiga ord.

Jag skäms så, mitt älskade barn. Jag hoppas min ursäkt och kram i hallen betydde något även om den inte väger upp allt det andra.

Roten till detta stannar mellan oss. Jag vet att autismen står i vägen. Men just i dag var jag för skör för att göra rätt.

I dag gjorde jag fel.

Förlåt.