Fyrtiotre år ”gammal” har jag till slut lyckats få regelbunden mens. Suck. Jag vill inte ha mens. Jag vill kunna simma utan tampongelände. Jag vill inte få klåda av bindorna. Men minst av allt vill jag ha PMS. Fuck PMS, säger jag bara. Jag har fullt nog med min bipolära sjukdom och alla svängningar den bjuder på. Behöver verkligen inte gå ner i mörker och irritation, tårar och frustration en gång i månaden utöver allt annat. Ända sedan första missfallet när vi kämpade för att få Kalle har jag varit i stort sett helt mensbefriad. Visst blödde jag mellan graviditeterna, men det var bara några få gånger. Visst hade jag mens med gräslig PMS innan jag fick Kalle, men efter Ville kom till oss har jag ätit minipiller och sluppit hela grejen. Nu har jag bytt till hormonspiral och barnmorskan var så säker på att jag skulle slippa blödningar även nu. Men icke. Var 28e dag kommer helvetet dånande. Blödningarna är inte de värsta jag haft genom åren, men de är ganska kraftiga. (Ska nog köpa Cyklo F till nästa månad.) Men det här mörkret. Den här irritationen. Jag vill inte!