Ville ha solglasögon på mig i det vita ljuset på Kalles skola, men jag fick nöja mig med att kisa mig igenom den dryga timmens samtal. För första gången på två år känns det som om Kalle blir sedd i skolan. Sedd som den han är, inte det han gör eller inte gör. Vi har haft turen att få en mentor som på riktigt engagerar sig och utstrålar en ärlig vilja att hjälpa Kalle få en bra tid på gymnasiet. På grund av den höga frånvaron får han svårt att nå målen och en åtgärdsplan upprättas. Inga pekpinnar varken mot Kalle eller mig. Bara en önskan om fortsatt gott samarbete kring Kalles skolgång. Så himla skönt.