Efter en lång, tuff natt med mardrömmar, svett och huvudvärk, vaknade jag i moll. Låg och ledsen. Ångestfylld och ensam mitt i familjens värme.

Men en lång frukost framför Downton Abbey har fått mig över ytan. Nu ska jag klippa håret på Kalle och Ville. Sedan behöver jag träna, men det känns omöjligt. Ett steg i taget. Torkar tårar, snyter näsa. Skickar värme och kärlek in i strängarna av moll. Reser mig. Söndag.