Efter den första långa uppförsbacken var jag smått euforisk. Naturen är hisnande vacker och jag var stolt över att ha kommit iväg. När rösten i telefonens träningsprogram rapporterade in den första kilometern kändes allt toppen.

Vid andra kilometern var jag glad och frisk.

Vid kilometer nummer tre smög sig vemodet in som en dimma i sinnet.
Kroppen hade hittat sin rytm och gick av sig själv med varma muskler och säkra steg. Hjärnan kunde koppla av.

Vid fyra kilometer skakades kroppen av plötslig gråt. Den där stora sorgen som slukar mig ibland ville ta över.

Men kroppen segrade och nu ska jag köra hem. 4,8 kilometer på 1 timme och 9 minuter. Veckans skönaste trots allt.