Som jag längtar efter att skriva ett glatt inlägg där jag kan berätta att jag mår bra, killarna har det fint och livet leker.

Men icke.

Den här söndagen blev ännu en dag i moll och tårar. Jag är jättekänslig och pallar inget. Så fort någon ser surt på mig (och det händer ju) eller missar att göra något jag bett om kommer tårarna. Tårarna och ångesten. Som en jävla ångvält kör den rakt över mig och lämnar mig i en pöl på golvet.

Det räcker nu.

På tisdag ska jag köra till Västervik med barnen. I morgon ska jag packa, köra Kalle till habiliteringen för att mäta blodtrycket och själv ska jag träffa psykiatern.

Så.

I dag vill jag bara vila.

Utan ångest.

Utan tårar.

Utan mörker och sorg.

Det räcker nu!